saknaden
Vill skrika, vågar inte släppa ut tårarna, en tår rinner ner för kinden, torkar snabbt bort den, ingen får se min smärta. Blundar, ser dig stå där med din gamla tröja, öppnar ögonen och tar tag i mammas hand. smärtan i hennes ögon tar kål på mig, står inte ut längre, stormar ut ur kyrkan. Blickarna vänds mot mig som staplar ut ur kyrkan i gråt. Kelly springer efter men jag har redan sprungit iväg. Iväg till vår plats, gungorna i parken, där vi lekte som små barn. Vi kunde sitta i timmar och gräva ner tårna i sanden. Tar av min mina nya fina skor som du var med och valde. Stoppar ner tårna i sanden. Känner att du är med mig, i mitt hjärta. Vill gräva ner mig i sanden. Men bestämmer mig för att ringa oliver, du hade velat att jag skulle ta tag i det. Jag är rädd när jag ska plinga på dörren, vart där så många gånger men aldrig så här. Jag vet att ikväll händer det, vi ska kyssas i kväll. Du brukade hålla mig uppe hela natten och tjata på mig, ”bara gör det” sa du till mig. Jag sa att jag inte vågade, du drog mig intill dig och rufsade till mitt hår, jag hatade det. Men nu saknar jag det otroligt mycket och vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Hur? Hur? Hur? Hur ska jag ta mig igenom skolan? teatern? Den du skulle komma och kolla på, replikerna du hjälpte mig med. Oliver öppnar dörren, säger åt mig att komma in. Vi sätter oss i de rosa sackosäckarna som vanligt. Oliver tittar på mig och frågar ”hur var begravningen?” jag brister ut i skratt och vet att det är helt fel, men det går inte att sluta. Jag berättar hela storyn om hur jag sprang ut ur kyrkan, och helt plötsligt börjar jag gråta, oliver håller om mig, vi sitter där i flera timmar, bara han och jag. När jag har lugnat mig så ser jag upp på honom och kysser honom, han kysser mig tillbaka. Det är underbart, bättre än vad du förklarade för mig. Just nu vet jag att du är stolt att du ser ner på mig men ett stort leende. Nu ska jag leva för dig med.
